b.July 16, 1486, Florence d.Sept. 28, 1530, Florence Italian Andrea del Sarto Galleries Andrea del Sarto (1486 ?C 1531) was an Italian painter from Florence, whose career flourished during the High Renaissance and early-Mannerism. Though highly regarded by his contemporaries as an artist "senza errori" (i.e., faultless), he is overshadowed now by equally talented contemporaries like Raphael. Andrea fell in love with Lucrezia (del Fede), wife of a hatter named Carlo, of Recanati; the hatter dying opportunely, Andrea married her on 26 December 1512. She has come down to us in many a picture of her lover-husband, who constantly painted her as a Madonna and otherwise; even in painting other women he made them resemble Lucrezia. She was less gently handled by Giorgio Vasari, a pupil of Andrea, who describes her as faithless, jealous, and vixenish with the apprentices; her offstage character permeates Robert Browning's poem-monologue "Andrea del Sarto called the 'faultless painter'" (1855) . He dwelt in Florence throughout the memorable siege of 1529, which was soon followed by an infectious pestilence. He caught the malady, struggled against it with little or no tending from his wife, who held aloof, and he died, no one knowing much about it at the moment, on 22 January 1531, at the comparatively early age of forty-three. He was buried unceremoniously in the church of the Servites. His wife survived her husband by forty years. A number of paintings are considered to be self-portraits. One is in the National Gallery, London, an admirable half-figure, purchased in 1862. Another is at Alnwick Castle, a young man about twenty years, with his elbow on a table. Another youthful portrait is in the Uffizi Gallery, and the Pitti Palace contains more than one.  Related Paintings of Andrea del Sarto :. | Portrait of ecclesiastic | Madonna of the Harpies | Gusili | Holy family | Maria |
Related Artists:
Charles Wild
1781-1835
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
John Peter Russell
(16 June 1858 -22 April 1930) was an Australian impressionist painter. John Peter Russell was born at the Sydney suburb of Darlinghurst, the eldest of four children of John Russell, a Scottish engineer, his wife Charlotte Elizabeth, nee Nicholl, from London. J. P. Russell was a nephew of Sir Peter Nicol Russell. After his father's death J. P. Russell enrolled at the Slade School of Fine Art, University College, London, on 5 January 1881 and studied under Alphonse Legros for three years.Russell then went to Paris to study painting under Fernand Cormon. (His fellow students there included Henri de Toulouse-Lautrec and Émile Bernard.) Russell was a man of means and having married a beautiful Italian, Mariana Antoinetta Matiocco, he settled at Belle Île off the coast of Brittany, where he established an artists' colony. He would have 11 children with Matiocco, of whom six survived. John Peter Russell: Vincent van Gogh, 1886, Van Gogh Museum, AmsterdamRussell had met Vincent van Gogh in Paris and formed a friendship with him. Van Gogh spoke highly of Russell's work, and after his first summer in Arles in 1888 he sent twelve drawings of his paintings to Russell, to inform him about the progress of his work. Claude Monet often worked with Russell at Belle Île and influenced his style, though it has been said that Monet preferred some of Russell's Belle Île seascapes to his own.